förskräcklig bloggare på senaste tiden. Jag har inte haft en sekund över och lyckats sitta framför datorn, sen har jag även tappat bort min mobil, i vilken jag hade alla bilder jag skulle använda så inlägget jag skrev i veckan vart liksom inte lika roligt utan bilder.. men jag lägger ut det ändå här i slutet på det här inlägget.. : )
Just nu är jag sängliggande med ett jäkla ryggskott. Har ju problem med en disk i ryggen sedan innan, men jag tycker att jag har tagit hand om ryggen ganska bra ändå på sista tiden. Skitbra att få ryggskott precis nu eftersom Julle behöver gå ordentligt nu för att hållas igång, och vi ska flytta till nytt stall i slutet på veckan. Bara att bita ihop och försöka att tvinga sig att röra ryggen och mycket stretching.. förhoppningsvis kan jag träffa en sjukgymnast imorgon. Idag tar jag mig ingenstans.. inte ens ut med hunden... :(
I alla fall... det här inlägget skulle jag lagt upp i början på veckan... nu får ni leva med att det är utan bilder... och för er som har sökt mig på mitt gamla nummer. Har som sagt tappat den.. Har ett nytt nummer, messa mig på Fejjan så får ni det!
*************************************************************************************
Det finns dagar som bara går...
och så finns det dagar man minns... : )
Min tisdag var en sådan dag.
Allt började på morgonen med att jag och Lilly låg och latade oss lite extra länge i sängen. Jag började sent, och då brukar vi unna oss en liten sovmorgon. När jag ligger där och som bäst spanar på Fejjan så kommer jag till ett inlägg i en logg. Där det står.. läs inte detta... och jag som är urtypen av person som går igång på sådant läste så klart direkt! Var väl inte direkt någonting intressant, men som många andra mail och inlägg man får av den här typen så skulle man skicka vidare det här 5 grupper eller nåt annars skulle man drabbas av otur.
Jag är även väldigt skrockfull av mig så i vanliga fall så hade jag skickat vidare utan att tveka men i det här fallet var det till 5 grupper och jag har nog inte så många på Fejjan tror jag, så jag struntade i det.
Tio minuter senare så knackar det på min dörr. När man bor som vi gör så knackar det väldigt sällan på dörren utan att man väntar någon, så självklart undrade jag verkligen vem det kunde vara. När jag kommer ner möts jag av 3 män, med skarpt lysande gula kläder på sig. Hmmmmm.. hinner jag allt tänka innan jag öppnar dörren. - Hej! Vi kommer från Banverket och vi vill bara meddela att korna har rymt, och just nu står de på rälsen. Tågen går fortfarande med just nu krypkör de förbi Lagerlunda så vi måste försöka få bort som ASAP, eftersom det skapar förseningar.
Nu är det ju så här att jag personligen äger inga kor, så min första tanke var att typ stänga dörren igen. Men jag meddelade de trevliga herrarna att jag skulle ringa till godsägaren så får han hjälpa till med dels vems kor det är, för vi har lite olika koss-ägare som har sina djur på bete hos oss, och dels komma hit och se om han kan hjälpa till att fånga in dom. Jag hade inte tänkt att starta min dag med att jaga okänt antal kossor, och för att krydda till det lite extra, på ett järnvägsspår med ganska tät pendeltrafik på.
Fredrik kom ner, och hade ringt djurägaren. Han tog direkt kommandot och sa att han åker upp och tittar från vilken hage de kommer, för det är alltid lättare att få hem dom till sin egen än att jaga in dom i en ny, och vi andra skulle då få äran att fösa korna åt rätt håll. Jag och Banverks-grabbarna gick ner till deras bilar, och sen så började de planera hur vi skulle lägga upp infångningen
Ungefär en sekund in i planeringen drar jag i nödbromsen, vilket är ett passade uttryck i sammanhanget. Deras plan var att vi, utan att de stängde av tågtrafiken skulle ta oss upp på banvallen.. hör och häpna, över en BRO! och sedan över till korna och jaga bort dom från spåret. Jag gjorde en snabb risk-kalkylering i huvudet och när jag staplade nackdelerna att befinna sig på en bro ungefär samtidigt som det kommer ett tåg framför min inre syn, så stoppade jag planerna. Jag frågade om de verkligen var säkra på att vi skulle ta vägen över bron när tågen fortfarande gick.. dock sakta..men det lugnande mig inget alls. Ja, var svaret på frågan.. och tydligen så hade de vad de kallade ett kontaktdon med sig, vilket gör att de kan sätta rött ljus på alla trafiksignalerna på spåret, men jag vill nog påstå att jag inte direkt litade på deras enkla lilla verktyg. Dels för att det är ju inte direkt som att stanna för rött ljus i en korsning, och dessutom så va fasiken händer om inte har någon rött ljus innan de passerar oss då.. ni ser.. frågarna var många i mitt så misstänksamma huvud... : )
De började riva i bilarna och jag stod lite vid sidan av i febril tankeverksamhet. Om vi nu levande skulle ta oss över bron, så såg jag också en viss problematik i att korna troligen skulle behöva fösas till andra sidan rälsen. Återigen.. Jag, järnväg, bångstyriga kor.. X2000 i 180 kilometer... Ja, ni hörde rätt... krypfart för X2000 är 180 km i timmen.. : ).. enl. banverks-männen. Dock kan jag meddela att när jag sedan såg just X2000 passera så kröp de förbi i 20-30 kilometer istället, men det hade jag ju ingen aning om just då.
Vi är nu på väg upp på banvallen och jag ber en sista Ave Maria, då kommer koss-ägaren. Med sig har han en hel hög med professionella koss-fösare, och nu såg jag min chans till att tacka för mig. Jag är smått bekant med ägaren till korna, och jag hälsade på honom, han tackade för hjälpen, då såg jag min utväg, ursäktade mig att jag skulle åka och jobba, önskade dom Lycka till och pep iväg..
Det sista jag såg av cowboysen, var detta,
och så finns det dagar man minns... : )
Min tisdag var en sådan dag.
Allt började på morgonen med att jag och Lilly låg och latade oss lite extra länge i sängen. Jag började sent, och då brukar vi unna oss en liten sovmorgon. När jag ligger där och som bäst spanar på Fejjan så kommer jag till ett inlägg i en logg. Där det står.. läs inte detta... och jag som är urtypen av person som går igång på sådant läste så klart direkt! Var väl inte direkt någonting intressant, men som många andra mail och inlägg man får av den här typen så skulle man skicka vidare det här 5 grupper eller nåt annars skulle man drabbas av otur.
Jag är även väldigt skrockfull av mig så i vanliga fall så hade jag skickat vidare utan att tveka men i det här fallet var det till 5 grupper och jag har nog inte så många på Fejjan tror jag, så jag struntade i det.
Tio minuter senare så knackar det på min dörr. När man bor som vi gör så knackar det väldigt sällan på dörren utan att man väntar någon, så självklart undrade jag verkligen vem det kunde vara. När jag kommer ner möts jag av 3 män, med skarpt lysande gula kläder på sig. Hmmmmm.. hinner jag allt tänka innan jag öppnar dörren. - Hej! Vi kommer från Banverket och vi vill bara meddela att korna har rymt, och just nu står de på rälsen. Tågen går fortfarande med just nu krypkör de förbi Lagerlunda så vi måste försöka få bort som ASAP, eftersom det skapar förseningar.
Nu är det ju så här att jag personligen äger inga kor, så min första tanke var att typ stänga dörren igen. Men jag meddelade de trevliga herrarna att jag skulle ringa till godsägaren så får han hjälpa till med dels vems kor det är, för vi har lite olika koss-ägare som har sina djur på bete hos oss, och dels komma hit och se om han kan hjälpa till att fånga in dom. Jag hade inte tänkt att starta min dag med att jaga okänt antal kossor, och för att krydda till det lite extra, på ett järnvägsspår med ganska tät pendeltrafik på.
Fredrik kom ner, och hade ringt djurägaren. Han tog direkt kommandot och sa att han åker upp och tittar från vilken hage de kommer, för det är alltid lättare att få hem dom till sin egen än att jaga in dom i en ny, och vi andra skulle då få äran att fösa korna åt rätt håll. Jag och Banverks-grabbarna gick ner till deras bilar, och sen så började de planera hur vi skulle lägga upp infångningen
Ungefär en sekund in i planeringen drar jag i nödbromsen, vilket är ett passade uttryck i sammanhanget. Deras plan var att vi, utan att de stängde av tågtrafiken skulle ta oss upp på banvallen.. hör och häpna, över en BRO! och sedan över till korna och jaga bort dom från spåret. Jag gjorde en snabb risk-kalkylering i huvudet och när jag staplade nackdelerna att befinna sig på en bro ungefär samtidigt som det kommer ett tåg framför min inre syn, så stoppade jag planerna. Jag frågade om de verkligen var säkra på att vi skulle ta vägen över bron när tågen fortfarande gick.. dock sakta..men det lugnande mig inget alls. Ja, var svaret på frågan.. och tydligen så hade de vad de kallade ett kontaktdon med sig, vilket gör att de kan sätta rött ljus på alla trafiksignalerna på spåret, men jag vill nog påstå att jag inte direkt litade på deras enkla lilla verktyg. Dels för att det är ju inte direkt som att stanna för rött ljus i en korsning, och dessutom så va fasiken händer om inte har någon rött ljus innan de passerar oss då.. ni ser.. frågarna var många i mitt så misstänksamma huvud... : )
De började riva i bilarna och jag stod lite vid sidan av i febril tankeverksamhet. Om vi nu levande skulle ta oss över bron, så såg jag också en viss problematik i att korna troligen skulle behöva fösas till andra sidan rälsen. Återigen.. Jag, järnväg, bångstyriga kor.. X2000 i 180 kilometer... Ja, ni hörde rätt... krypfart för X2000 är 180 km i timmen.. : ).. enl. banverks-männen. Dock kan jag meddela att när jag sedan såg just X2000 passera så kröp de förbi i 20-30 kilometer istället, men det hade jag ju ingen aning om just då.
Vi är nu på väg upp på banvallen och jag ber en sista Ave Maria, då kommer koss-ägaren. Med sig har han en hel hög med professionella koss-fösare, och nu såg jag min chans till att tacka för mig. Jag är smått bekant med ägaren till korna, och jag hälsade på honom, han tackade för hjälpen, då såg jag min utväg, ursäktade mig att jag skulle åka och jobba, önskade dom Lycka till och pep iväg..
Det sista jag såg av cowboysen, var detta,
( Ja, ni får leva med att aldrig få veta hur synen såg ut eftersom bilderna är borta.. : ) )
men vad jag vet så slutade sagan lyckligt... då jag inte har hört att någon av varken korna eller cowboysarna fick sätta livet till...
Jag gick hem, fixade iordning mig och packade in Lilly i bilen och åkte in till Malmslätt för att lämna henne. På vägen in till Malmslätt när jag ska ut på VIkingstadvägen, så kommer det en sopbil från andra hållet, och ska svänga in på min väg. Tydligen så jobbar man på ackord i sophämtarbranchen och den här chauffören bestämde sig för att spara en millisekund och gena över mitt körfält. Kanske inte så jättesmart i och med det att han omöjligt kan se om det kommer en bil i svängen där, och precis den här dagen råkade jag befinna mig där. Med hjärtat i halsgropen väjer jag upp på trottoaren och tackar gudarna igen för att ingen befann sig där just då. Tyvärr missade jag att ta regnumret, men håll er undan för stora blåa sopbilar säger jag bara!
Nu står utanför mamma och pappa och ska packa ur bilen. På våra hundburar så sitter det hänglås som vi använder när vi har bakluckan öppen och hundarna i burarna för att ingen klåfingrig ska komma och släppa ut dom. När jag då öppnar grinden så vips så flyger nyckeln ur hänglåset och ner i den enda dagvattenbrunnen som finns på hela gården. Såg nog lite roligt ut, för jag stod bara där och tittade ner i brunnen på min nyckel som sjönk, och jag stod nog så tills ringarna på vattnet hade nått ända ut till brunnens väggar. Uuupsss.. tänkte jag då.. Men kom strax på någonting som är väldigt ovanligt för min del som fick ett litet leende att sprida sig över ansiktet! : )
Nu tänker ni kanske att jag känner att jag hade drabbats av otur den här dagen och troligen då endast pga att att jag då en gång i livet INTE skickade vidare ett mail som uppmanade det motsatta.. men jag skulle nog vilja säga tvärt om!! Tur hade jag när jag slapp att jaga kor. Tur hade jag när jag lyckades väja för lastbilen och samtidigt missa någon promenerade, och tur hade jag att jag som aldrig annars har reservnycklar till någonting, var så klok att jag bara hade en nyckel kvar i hänglåset och la dom andra hemma för att ha i just sådana här tillfällen av någon outgrundlig anledning....
Men jag skulle nog säga att det där jäkla mailet gjorde att bra försök i alla fall.
Kram och Tjyss!!!!
men vad jag vet så slutade sagan lyckligt... då jag inte har hört att någon av varken korna eller cowboysarna fick sätta livet till...
Jag gick hem, fixade iordning mig och packade in Lilly i bilen och åkte in till Malmslätt för att lämna henne. På vägen in till Malmslätt när jag ska ut på VIkingstadvägen, så kommer det en sopbil från andra hållet, och ska svänga in på min väg. Tydligen så jobbar man på ackord i sophämtarbranchen och den här chauffören bestämde sig för att spara en millisekund och gena över mitt körfält. Kanske inte så jättesmart i och med det att han omöjligt kan se om det kommer en bil i svängen där, och precis den här dagen råkade jag befinna mig där. Med hjärtat i halsgropen väjer jag upp på trottoaren och tackar gudarna igen för att ingen befann sig där just då. Tyvärr missade jag att ta regnumret, men håll er undan för stora blåa sopbilar säger jag bara!
Nu står utanför mamma och pappa och ska packa ur bilen. På våra hundburar så sitter det hänglås som vi använder när vi har bakluckan öppen och hundarna i burarna för att ingen klåfingrig ska komma och släppa ut dom. När jag då öppnar grinden så vips så flyger nyckeln ur hänglåset och ner i den enda dagvattenbrunnen som finns på hela gården. Såg nog lite roligt ut, för jag stod bara där och tittade ner i brunnen på min nyckel som sjönk, och jag stod nog så tills ringarna på vattnet hade nått ända ut till brunnens väggar. Uuupsss.. tänkte jag då.. Men kom strax på någonting som är väldigt ovanligt för min del som fick ett litet leende att sprida sig över ansiktet! : )
Nu tänker ni kanske att jag känner att jag hade drabbats av otur den här dagen och troligen då endast pga att att jag då en gång i livet INTE skickade vidare ett mail som uppmanade det motsatta.. men jag skulle nog vilja säga tvärt om!! Tur hade jag när jag slapp att jaga kor. Tur hade jag när jag lyckades väja för lastbilen och samtidigt missa någon promenerade, och tur hade jag att jag som aldrig annars har reservnycklar till någonting, var så klok att jag bara hade en nyckel kvar i hänglåset och la dom andra hemma för att ha i just sådana här tillfällen av någon outgrundlig anledning....
Men jag skulle nog säga att det där jäkla mailet gjorde att bra försök i alla fall.
Kram och Tjyss!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar