Så måste jag då tyvärr skriva inlägget med stor sorg i hjärtat.

Igår den 13/12 2010 kallade änglahästarna på vårt gamla sto Mitzy. Hon fick leva ett bra hästliv i 22 år och vi är hjärtligt tacksamma för allt hon gav oss.

Som jag skrev i lördags så var hon lite hängig redan i början på helgen men det verkade som om det hade ordnat till sig på söndagen. Hon hade ätit lite bättre, och var lite piggare, och jag skulle ju ta en premiärtur på Julle ut på slingan efter hans viloperiod, så Jossan och Mitzy hängde med och promenerade. När hon kom in efter promenaden så ville hon inte äta så jättemycket, och verkade lite trött igen. Vi provade att ge henne lite annan mat, som hösilage, och det funkade lite men sen stod hon mest och hängde. Ingen feber dock utan ja, bara allmänt trött. Ute på slingan var hon pigg och alert, och det kändes som om hon tyckte det var skönt att komma ut.

Jossan kollade till henne under kvällen och hon verkade ganska tillfreds. Men fortfarande hade inte ätandet och drickandet kommit igång ordentligt.

Igår morse så ringde Jossan till mig tidigt och meddelande att pappa hade ringt från stallet och sa att Mitzy inte var okej. Hon hade inte ätit och inte druckit under natten och brydde sig inte så värst mycket om när de andra hästarna gick ut.

Vi hade ju redan innan pratat lite om att det har varit mycket för henne den senaste tiden och eftersom hon började bli ganska gammal också så var det nog snart dags att ta ett beslut om ett värdigt avslut för henne. Det vi ville undvika var ju det skulle bli ett akut beslut,  om hon vart så dålig en dag att vi var tvungna att göra det direkt, eller att någonting skulle hända så att hon i smärta skulle gå ifrån den här världen.

Därför kändes det igår som att hon själv hade tagit beslutet åt oss. Livsglädjen hos vårt fina bruna sto var inte kvar längre. Jag var på jobbet och Jossan fick en tid på kliniken i Mantorp ganska omgående. Jag mådde verkligen helt kass, för även om det är det enda rätta beslutet så är det ju fortfarande en enorm saknad av ett djur som har varit i familjen så länge, så jag gick hem från jobbet så fort det fanns möjlighet till det.

Jossan och Linus lånade lastbilen och åkte till Mantorp. De fick komma in direkt och Mitzy sederades, och togs sedan ut till boxen och fick där en injektion av avlivningsvätskan. Det tar bara 10-15 sekunder för dom att somna, och efter det sen så kan man gå in och säga sitt farväl om man aktar sig noga för eventuellt blod från kanylhålet. Det är mycket farligt för oss människor såklart.

Efter att de hade sagt hej då så ringde Jossan till mig och vi fick gråta ut lite tillsammans. Jag önskar bara innerligt att jag hade kunnat komma ifrån jobbet tidigare och följa med henne dit också. Men ibland så går det inte som man vill, och jag vet att hon gav Mirran en puss från mig också.

I all den här sorgen så finns det även ett ljus av lättnad att det är över, och att hon nu slipper känna en enda åldeskrämpa längre, utan kan ung, pigg och frisk springa runt på de evigt gröna ängarna och äta hur mycket gräs som helst, och återförenas med gamla vänner som redan har lämnat jordelivet.

Hon var den snällaste häst man kan tänka sig. Kunde sätta upp vem som helst på henne utan att vara nervös. Hon tog alltid hand om ryttaren på bästa möjliga sätt. Ingen har under hennes 22 år ramlat av den där hästen.. Jag var bara 8 år när vi köpte henne och Jossan 6 år, och efter ett försök till travkarriär så togs hon av banan för att bli ridhäst till Josefine framför allt, och det har hon sedan förblivit.  När vi köpte henne som 2 veckor gammalt föl, så satt hela våran familj hela den sommarens semesterdagar  i hagen tillsammans med fölstona och klappade henne, borstade henne, vande henne vid grimma och grimskaft, och lyfta hovarna,  och gav henne de allra godaste klöver man kunde hitta på Roxtorp, och hon var såklart helt tam efter sommarbetet.

Saknaden efter henne är som sagt enorm. Men efter allt hon har gett oss i alla dessa år utan att en enda gång ifrågasätta våra önskemål så var hon värd det här. Sluta innan det hade gått för långt. Vi hade säkert kunna ta ut en veterinär igen som hade gett lite smärtstillande, och försök att få igång framför allt magen på henne igen, men vad hade det gett henne egentligen? Vi såg ändå att tiden snart var kommen och även om man såklart gör vad som helst för att få ha henne hos oss ett tag till så måste man tänka helt oegoistiskt och se det enbart för hennes skull. Och det är väl egentligen förbannelsen med att skaffa husdjur. Det kommer en dag när man måste ta beslutet om att nu är det dags... att tiden som följer enbart kommer vara en transportsträcka till ett liv som ingen häst eller hund är värd. När de själva känner att de inte utan mediciner och veterinärer skulle överleva så länge till.

Det är obeskrivligt hemskt att ta beslutet, men om man har detta i åtanke så blir det lite lite lättare, och man kan faktiskt i all sorg känna att man gjorde det enbart för en käraste väns skull. Att de skulle slippa lida och få ett lugnt och fridfullt slut, och det fick hon, vår kära, speciella och oersättliga Mitzy Surprise!!

Dessa bilder får avsluta det här inlägget. Det är vår sista fina solskenspromenad på slingan i söndags. Hon var ganska pigg och vi tog en liten stund att bara stå och njuta i solskenet med våra kära pållar. Det var sån himla tur att vi tog den här sista myspromenaden för den kommer vi alltid att minnas, och det kändes som om hon verkligen tog sig tid att njuta av det underbara vädret. Kanske kände hon på sig att hennes tid snart var slut.



Sov Gott lilla flickan.. Vi saknar dig massor!



Vi gick där.. pratade inte så mycket.. bara njöt av vädret och våra fina hästar.. vi visste inte då att det var sista gången Mirran skulle kunna följa med oss, men vi är tacksamma idag att vi fick avsluta på det här sättet. Tillsammas

Det var ändå skönt att komma till stallet igår, och prata med alla underbara stallkamrater som stöttar och kramar i alla lägen, och självklart även träffa de två hästskurkarna som vi har kvar. Man får perspektiv på saker och tid och under ridningen igår så var det som att Julle och jag hade en liten pakt om att idag är ingen dag för bråk från någon av oss utan idag så är vi bara tacksamma att vi har fått den här stunden tillsammans, och det resulterade i ett mysigt joggingpass i ridhuset!

Krama era djur extra mycket idag! Det förtjänar dom!