Äntligen börjar jag se att Julle mår bättre. Idag och igår fredag kändes det som att han börjar återhämta sig från sin vintersjuka, så imorgon tänkte jag faktiskt premiärrida en liten skritt-tur! Hoppas han känner sig lika ridsugen som jag är!!

Har haft en vecka som det känns verkligen bara som jag har jobbat och varit i stallet. Upp tidigt och åka dit och tempa och även ha koll på hur han äter och dricker under natten, sedan jobba, sen direkt efter jobbet ut till stallet igen för att tempa honom och promenera och linda ben, och medicinera, och kolla igen hur han har ätit och druckit under dagen.. så i går kändes det som jag var helt slutkörd. Fick svar på proverna i Tisdags och de var ju ungefär vad vi förväntade oss.. låg skithögt på infektionsvärdet, lite lågt på Blodvärde, och ja, proverna togs ju när han var som sämst, så vi ska ta nya blodprover i veckan igen för att se att de förhoppningsvis har blivit bättre. Sen har jag även beställt lite nya tillskott till honom som jag ska ge efter vi har tagit blodproverna. Eftersom han låg lågt på HB så är det ett tillskott från Equistro som heter Hemolyt om jag inte minns helt fel som han ska få som förhoppningsvis ger honom en liten vitaminkick.. : )

Julle kompisgnabbas lite med boxgrannen.. ett välkommet tecken på att han känner sig lite bättre

Det man däremot har fått njuta av är alla tidiga morgonpromenader med Lilly. Hade ett litet ticks för mig under veckan att alltid stanna med bilen på olika platser för att rasta henne efter stallet. Är lite hemligt kär i soluppgångar. Energikick!!

Men det känns skönt att jag börjar känna igen min pigga, alerta, vita lilla fining till häst igen.. Det är bland det värsta jag vet när mina djur, gud förbjude, blir sjuka.. Gör ont i hela mig när de har ont och mår dåligt..

Men ni kan ju tänka er hur taggad jag var att efter en lång dag, ladda om igår och gå på årets julfest med jobbet. Efter att jag hade varit ute i stallet efter jobbet, så var jag duschad och klar att åka in till stan igen vid 20 på kvällen. Men det var tur att jag åkte dit för det är alltid roligt att träffa alla i ett forum där man kan ta sig tid att bara stå och snacka lite, och även träffa dom man inte ser så ofta.. Så det ångrade jag inte! Däremot så var jag chafför, så det blev inga smaskiga juldrinkar för mig inte, men faktiskt i ärlighetens namn hade jag lika kul ändå och defenitivt roligare idag än många andra har kan jag tänka mig.. : ) Något som också var lite roligt var att de hade After-ski tema på Julfesten och hade uppmanat alla att klä sig i full skidutrustningen.. : ) Vissa nappade på temat med hull och hår, och vissa nöjde sig att som mig ta på sig en rolig mössa, ett bar snowjoggings, och en lusekofta... Vart lite varmt efter en stunds dans bara...


Nattsudd (bokstavligen) på Tornet.. : )

Däremot så har dagen idag inte alls blivit som jag tänkte mig... Jossan kom och hämtade upp mig och vi drog till los stablos.. Vi fixade iordning allt till våra hästar, och av en slump så tänkte jag bara att jag skulle kolla till Julle i hagen.. När jag står där och tittar vad han styr med så ser jag hur två av stona i hagen bredvid börjar att bråka med varandra och det slutar med att den ena "hotar" ut den andra genom grinden på hagen. Jag ut, och eftersom vi har som en liten extra grind utanför hagen så stannar hästen i den hagen, men de andra, ville hemskt gärna följa med eftersom övertråden på grinden var av. Jag får hjälp av Jossan och hon hämtar det stoet som hade gått genom grinden och jag står och försöker att hålla de andra på rätt sida om staketet eftersom det inte direkt var lämpligt för 7 ston att komma rusande in i stallet just då. De var helt vilda och brallade och tramsade, och tillslut så kunde vi släppa dom.

Jag märkte direkt att Mitzy fattades vid grinden och sa åt Jossan, efter hon hade tagit in stoet att gå ut och kolla efter henne för jag började ana oråd redan där. Hon är alltid en av de första vid grinden vid insläppningstid. Jossan går ut och se att hon står längst upp i hagen med vill inte komma. Under tiden Jossan går och hämtar henne så släpper vi in de andra hästarna också. När Jossan kommer fram till grinden så är det någonting som inte är som det ska med Mirran. Hon är helt skummig i munnen och det liksom kurrar om strupen på henne till och från, typ som om det kurrar i magen.  och vi tycker även att hon andas tungt..

Vi får faktiskt lite smått panik och tror att hon är skadad i strupe eller lungor eller liknande och kastar oss givetvis på telefonen till veterinären. Under tiden vi väntade på veterinären så tempade vi henne, och ingen feber, men hon äter inte heller och ljuden från stupen fortsatte. Däremot så både bajsade och kissade hon under tiden vi väntade, så det var ju ingen förstoppningskolik i alla fall.

I stunden hetta vill man ju såklart tänka positivt, men i och med hennes ålder..  hon är nu 22 år gammal så får man också väga in att hon har levt ett långt och bra liv, och man måste vara osjälvisk när man tar besluten om hur mycket behandling och åtgärder man ska sätta in för att hon ska klara sig. Hennes liv har så här långt har varit ett värdigt hästliv och så ska det förbli, och det har man ju såklart i åtanke vilket gör att det blir så mycket mer känslofyllt när hon är dålig.. framför allt för Jossan såklart. På yngre och starkare hästar är man ju redo att sätta in allt som krävs redan för början eftersom de även skulle klara en tuffare behandling och eventuell rehabilitering säkert mycket bättre.

Veterinären kom och lyssnade på magljud, hjärta, och lungor och efter en stunds undersökning så ställde hon diagnosen kolik. Troligen så har hon ätit för mycket snö, och snön i sig innehåller väldigt mycket luft vilket orsakade bubblet i halsen och så stog hon ju och liksom tuggade ihop skummet i munnen pga av luft som ville upp.. Det har tydligen vart mängder med snökoliker i år för veterinärerna. Men jag har aldrig sett några sådana här sympton på kolik förut, men kolik verkar vara en helt vetenskap i sig själv...  Hon fick i alla fall B-vitamin och svagt smärtstillande, och muskelavslappnade intravenöst, och Jossan skulle promenera henne 10 minuter varje timma. Vi skulle även ge henne lite ljummet vatten, och då inte direkt från varmvattenberedaren då det kan innehålla bakterier som slår ut magen, utan att hälla kokande vatten i kallt och få till en lagom ljummen temperatur.

Nu innan vi åkte så var hon lite bättre. Har inte börjat äta ordentligt ännu, men ändå visat lite intresse för maten och så fick hon i sig lite betforvatten, så förhoppningsvis släpper det av ordentligt inom några timmar. Jossan har koll på henne så att hon kommer igång att äta innan hon åker hem. För det gäller ju att se till så att de dricker åtmindstone och pillar i sig lite mat.

Men håll alla tummar ni har för att det går åt rätt håll med gamla Mirran.. Det behöver hon!

Kram kram